Pain, that turns into laughter
Hatar den här smärtan, den smärtan som konstant gör plågar mig.
Den smärtan som uppstod efter olyckan.. inte bara den fysiska smärtan, utan även den psykiska. Som uppkommer bara jag blundar, bara jag är själv en kort stund.
När jag är själv börjar jag tänka tillbaka på ögonblicket precis innan smällen, då jag trodde att allt skulle gå åt helvete och att jag aldrig skulle få se min familj igen.
Jag försöker se till nu hela tiden att alltid vara med någon, så jag inte bryter ihop om och om igen. Det tär verkligen på en att alltid bryta ihop. Visst, det är bra att bearbeta detta.. men efter att ha brytit ihop så många ggr som jag redan gjort så orkar jag inte mer sånt. Orkar inte vara ledsen, orkar inte tänka tillbaka, orkar inte ångesten som kom med olyckan.
Jag ber folk att inte lämna mig ensam, för att jag inte klarar av det. Men jag tror inte dom förstår, för senare lämnar de mig ändå. Jag bryr mig inte om vad man gör eller hittar på, bara någon är där, med mig.
Tina har varit ett enormt stöd i detta. Hon är den som varit hemma från jobbet med mig för att jag inte ska vara själv. Hon är den som tröstar mig så fort jag tänker tillbaka och mår dåligt. Hon skulle sitta uppe med mig 24/7, om det så skulle behövas.
Hon är min skyddsängel, som verkligen insett hur nära hon var på att förlora en vän.
Vi har kommit jätte nära varandra igen, vilket känns underbart bra eftersom vi kommer så bra överens och skrattar alltid så sjukt mycket tillsammans. Vilket, i och för sig, gör jävligt ont att göra just nu men hon får mig alltid att må bra.
Vi har setts varje dag efter olyckan, förutom igår då en annan sak hände som kom i vägen.
Hon lämnar mig aldrig ensam när jag förklarar att jag inte klarar av det just nu. När jag mår dåligt över andra saker också så behöver jag bara ringa eller gå ner till henne så går vi ut och går eller sitter inne och pratar om det.
När vi inte ses så pratar vi via sms eller i telefon.
Tina, om du bara visste hur underbar du är.. och hur mycket det betyder för mig att du finns där.
Älskar dig min underbara vän! <3
Den smärtan som uppstod efter olyckan.. inte bara den fysiska smärtan, utan även den psykiska. Som uppkommer bara jag blundar, bara jag är själv en kort stund.
När jag är själv börjar jag tänka tillbaka på ögonblicket precis innan smällen, då jag trodde att allt skulle gå åt helvete och att jag aldrig skulle få se min familj igen.
Jag försöker se till nu hela tiden att alltid vara med någon, så jag inte bryter ihop om och om igen. Det tär verkligen på en att alltid bryta ihop. Visst, det är bra att bearbeta detta.. men efter att ha brytit ihop så många ggr som jag redan gjort så orkar jag inte mer sånt. Orkar inte vara ledsen, orkar inte tänka tillbaka, orkar inte ångesten som kom med olyckan.
Jag ber folk att inte lämna mig ensam, för att jag inte klarar av det. Men jag tror inte dom förstår, för senare lämnar de mig ändå. Jag bryr mig inte om vad man gör eller hittar på, bara någon är där, med mig.
Tina har varit ett enormt stöd i detta. Hon är den som varit hemma från jobbet med mig för att jag inte ska vara själv. Hon är den som tröstar mig så fort jag tänker tillbaka och mår dåligt. Hon skulle sitta uppe med mig 24/7, om det så skulle behövas.
Hon är min skyddsängel, som verkligen insett hur nära hon var på att förlora en vän.
Vi har kommit jätte nära varandra igen, vilket känns underbart bra eftersom vi kommer så bra överens och skrattar alltid så sjukt mycket tillsammans. Vilket, i och för sig, gör jävligt ont att göra just nu men hon får mig alltid att må bra.
Vi har setts varje dag efter olyckan, förutom igår då en annan sak hände som kom i vägen.
Hon lämnar mig aldrig ensam när jag förklarar att jag inte klarar av det just nu. När jag mår dåligt över andra saker också så behöver jag bara ringa eller gå ner till henne så går vi ut och går eller sitter inne och pratar om det.
När vi inte ses så pratar vi via sms eller i telefon.
Tina, om du bara visste hur underbar du är.. och hur mycket det betyder för mig att du finns där.
Älskar dig min underbara vän! <3
Kommentarer
Trackback
