HYPNOTIIC - Between heaven and earth

Idag fick jag nåt ryck och började städa mitt rum, som knappt gick att vistas i.
Många timmar senare så blev vi klara, då Tommy hjälpte till också ^^. Kommer äntligen in i mina garderober.
Imorn ska jag börja på praktiken, i Barkaby. Så måste gå upp tidigare än vanligt eftersom vi börjar kl 8. Men sen slutar vi kl 13, så de är ju ingen större fara.
Senare kl. 15.30 har vi skolfoto. Får väl se hur de där andra timmarna kommer spenderas. Förmodligen med Jennifer då vi kommer vara på samma praktikplats ^^.
Så kommer förmodligen sitta och göra oss i ordning inför sista foton inom gymnasiet. Vilket kräver mycket tid till att fixa sig i ordning till ;). Jag blir i och för sig ALLTID dålig på skolfoton, från början, och antagligen, till slut.. sånt man märker.

Lägger upp en bild på ett verk, som är gjort av en utav mina absoluta favorit-konstnärer. Bara för att jag känner för de ^^.



Salvador Dali, han va verkligen en speciellt konstnär som gjorde alla möjliga olika verk. Det jag gillar med hans verk, är att de får en att tänka och se nya saker hela tiden. Man blir involverad i hans sätt att konstruera ett motiv, eller aa.. i hans fall är det flera motiv.
Jag kan sitta hur länge som helst och bara titta, och hela tiden hitta nya saker i verket.

Ja ja, nu ska jag väl.. göra nåt antar jag.
Är inte trött så de tar väl ett tag innan jag går och lägger mig.

Peace out

Fan vad ledsen man blir när man ser sina vänner så nedstämda att inte ens ett leende kan tvingas på det sorgsna ansiktet, som egentligen är så otroligt vackert.
När mina vänner är ledsna över någonting eller nedstämda av någon anledning, vill jag göra allt som står i min makt för att få dom att må bra igen.
Det är bara det att just nu mår jag själv så pass dåligt att jag inte kunnat ta mig till skolan under flera dagar nu. Vilket får mig att känna mig totalt värdelös.
Mina vänner är alltid dom som hjälpt mig upp när jag ramlat ned på botten, och självklart vill jag hjälpa dom tillbaka på samma sätt. Men samtidigt blir det svårt när ingen hör av sig, jag kan tyvärr inte läsa tankar.
Men jag vill att ni ska veta att jag ALLTID finns här vid er sida, no matter what.
Min mobil är på 24/7 för er, spelar ingen roll vad, när eller varför.. finns som sagt alltid här för er.
Ni är en stor del av mig och mitt hjärta och har gjort mig till den person jag är idag.
Ni har lärt mig så otroligt mycket bra saker här i livet och jag tar mina kunskaper med mig vart jag än går.
Finns inget bättre än att vara i er närhet och bara kunna koppla av och veta att ni gillar mig för den jag är, inte någon ni vill att jag ska vara.

Älskar er utav hela mitt hjärta!<3

(Sessan, allt löser sig ska du se. Du har dina vänner som alltid kommer finnas vid din sida, glöm inte det. Och även fast jag vet att de är svårt, så vill jag verkligen se ditt underbara leende igen och veta att du mår bra. För det finns inget finare än att se en så underbart vacker vän, på alla sätt och vis, le. Love you honey, and you will always have my shoulder to cry out on.. if needed <3)

Beställde dessa två halsband nyss här ifrån.
Finns en hel del snygga grejer där, kanske inte sånt som går i min stil men finns nog nåt för alla där.

Peace out

Detta är min Linda.. min Lili, min grodanpull, min sockerpulla.. men mest av allt, min bästa vän.
En vän som alltid finns där. Men på sista tiden har vi glidit ifrån varandra, vilket jag verkligen inte vill.. inte när vi äntligen fått upp kontakten så bra igen.
Kan inte vara glad utan en liiiiliiii i mitt liv <3.

Fick se bilderna på bilen idag.. blev i chocktillstånd igen. Kände inte igen bilen överhuvudtaget.
Kolla själv skillnaden mellan en "hel" Nissan Sunny Kombi och den vi krockade med:

 

Bilen till vänster är en exakt kopia av den vi åkte med. Den till höger är så vår bil ser ut efter krocken.
Kan inte fatta att jag satt där smällen tog, och mår så pass "bra" som jag gör.. i förhållande till vad som kunde ha hänt.
Änglavakt, som min pappa sa till mig att jag hade.
Stackars pappa, han är helt förstörd efter ha sett bilen.. Han kan fortfarande inte fatta att vi har klarat oss så pass bra som vi gjort. Inte jag heller.. när jag titta på bilderna så sa jag hela tiden: De här kan inte va vår bil.. de kan inte ha smällt så pass mycket. Sen kom tårarna. Mest tårar av lättnad tror jag.. att verkligen få veta att vi klarat oss så sjukt jävla bra mot vad det kunde ha varit.
När jag pratade med pappa efter att han hade tittat på bilen så lät han helt förstörd och i chocktillstånd. När vi pratat ett tag så frågade han.. "Vem satt brevid Niklas?" och jag svarade att det var jag. Han blev helt tyst och sa efter ett litet tag: "Du har änglavakt". Då brast det för mig.. jag försökte verkligen hålla mig från att gråta.. men det gick inte. Det var första gången jag pratade med honom sedan olyckan.
Sen frågade han om jag visste hur snabbt vi körde och jag sa: Nä, allt gick så himla snabbt.. hann inte tänka på hastigheten, men samtidigt hinner man tänka så mycket precis innan det smäller.
Han: Hann du tänka?
Jag: Aa..
Han: Vad tänkte du då?
Jag: Att jag aldrig skulle få se min familj igen.
Han: mm (lät jätte ledsen, tror faktiskt han började gråta).

Jag har en väldigt speciellt relation till min pappa, tror mycket att det är att vi är så lika i beteendet. Har fått mitt utseende från hans sida av släkten (och temperament). Vilket även gör att vi kan ryka ihop ganska duktigt och därmed kommer jag inte övningsköra med honom, kom vi båda överens om.. haha.
Pappa har sagt till mamma att han är i behov av att prata om olyckan hela tiden, efter att han sett bilen. Han skiter fullständigt i att bilen rök, bara vi överlevde och klarade oss utan större skador.

Här är ett par andra bilder på bilen:
 
(Observera att kjolpaketet INTE hamnade i bilen, utan att de tog upp de från vägen och la i de där och tog bort framrutan!)
Bilderna är svart-vita eftersom pappa skrivit ut dom från en bekants dator.

Har så sjukt ont idag.. går knappt att röra sig utan att ilningar av smärta går igenom kroppen.
Som tur är har jag fått en tid nu hos en sjukgymnast på Torsdag. Vilket betyder, en till dag från skolan..
Känner mig så jävla värdelös när jag inte ens klarar av att gå till skolan med den här smärtan.. de är ju bara lite smärta trots allt. Men ibland känns de som att jag ska svimma av den.. så de kanske inte bara är lite smärta.
Får se vad sjukgymnasten säger, eftersom jag knappt kan röra mig utan att få ont.

Är hemma idag pga smärtan, har inte sovit nånting i natt. Har knappt sovit sen olyckan.
Ska de nånsin gå över? jag vet att den fysiska smärtan kommer de, men den psykiska då? Jag klarar inte av psykologer och sånt skit.. har aldrig gjort det heller.
Alla runt om kring mig har försökt övertala mig att gå till BUP och en massa andra ställen, men jag har alltid vägrat.
No way att jag tänker berätta min livshistoria för nån okänd person som sedan ska komma med orelevanta tips och råd.. som ärligt talat, jag inte behöver.
Har klarat mig bra utan sånt och tänker inte ändra på det.

Saknar mina vänner så enormt mycket..

Peace out

Har så sjukt jävla ont.. smärtan vägrar gå över. Börjar till och med vänja mig vid att ha ont hela tiden, vilket man kanske gör efter konstant smärta som man haft under en längre tid.
Så svårt att beskriva hur det känns, de liksom hugger till i bröstet samt ryggen. Riktigt obehaglig smärta, känns som om nåt är riktigt fel där inne. Men jag vet att smärtan från bröstbenet går ut i ryggen också.
Har inte fått mycket sömn alls sedan olyckan pga detta. Vilket gör att jag blir extremt seg, trött och lätt irriterad på dagarna.
Kanske låter larvigt, men är så jävla rädd när jag ska somna på kvällarna.. känns ibland som om jag inte kommer vakna upp igen. Har blivit så nojig efter allt, fått lite av min dödsångest tillbaka som jag hade när jag yngre. Vilket känns hemskt, eftersom jag vet hur dåligt jag mådde under den tiden.
Men men, sånt som går över.
Som sagt, jag och min älskade familj lever.. vilket man får va väldigt glad över.
Går flera ggr per dag till min mamma och kramar om henne och säger hur glad jag är att hon fortfarande finns kvar och att alla vi överlevt detta. Kan ju inte göra så med min bror, men går ofta in till honom och pratar med honom ofta.. vilket får bli mitt sätt att visa att jag uppskattar att han är vid liv och är okej.
Älskar min familj så enormt mycket, vi har gått igenom både det ena och det andra tillsammans.
Som gjort både mig och min bror till starka individer. Mycket eftersom vi fick ta hand om oss själva en hel del då mamma jobbade osv.

Nu ska jag spela lite.
Peace out

Finns inget tråkigare än att logga in på bloggen och inte ha några kommentarer.

Vill gärna höra era åsikter, så kommentera! :)

Peace out!

Igår när jag kom hem hade jag så jävla ont i bröstbenet, smärtan gick ut i ryggen och gjorde verkligen så sjukt ont. Och så var det ända fram till jag skulle lägga mig. Har vaknat flera ggr i natt av smärtan, inga värktabletter hjälper heller. Så blev ingen skola för mig idag eftersom jag har så pass ont. Inte bra att anstränga sig då.

Peace out!

Hatar den här smärtan, den smärtan som konstant gör plågar mig.
Den smärtan som uppstod efter olyckan.. inte bara den fysiska smärtan, utan även den psykiska. Som uppkommer bara jag blundar, bara jag är själv en kort stund.
När jag är själv börjar jag tänka tillbaka på ögonblicket precis innan smällen, då jag trodde att allt skulle gå åt helvete och att jag aldrig skulle få se min familj igen.
Jag försöker se till nu hela tiden att alltid vara med någon, så jag inte bryter ihop om och om igen. Det tär verkligen på en att alltid bryta ihop. Visst, det är bra att bearbeta detta.. men efter att ha brytit ihop så många ggr som jag redan gjort så orkar jag inte mer sånt. Orkar inte vara ledsen, orkar inte tänka tillbaka, orkar inte ångesten som kom med olyckan.
Jag ber folk att inte lämna mig ensam, för att jag inte klarar av det. Men jag tror inte dom förstår, för senare lämnar de mig ändå. Jag bryr mig inte om vad man gör eller hittar på, bara någon är där, med mig.

Tina har varit ett enormt stöd i detta. Hon är den som varit hemma från jobbet med mig för att jag inte ska vara själv. Hon är den som tröstar mig så fort jag tänker tillbaka och mår dåligt. Hon skulle sitta uppe med mig 24/7, om det så skulle behövas.
Hon är min skyddsängel, som verkligen insett hur nära hon var på att förlora en vän.
Vi har kommit jätte nära varandra igen, vilket känns underbart bra eftersom vi kommer så bra överens och skrattar alltid så sjukt mycket tillsammans. Vilket, i och för sig, gör jävligt ont att göra just nu men hon får mig alltid att må bra.
Vi har setts varje dag efter olyckan, förutom igår då en annan sak hände som kom i vägen.
Hon lämnar mig aldrig ensam när jag förklarar att jag inte klarar av det just nu. När jag mår dåligt över andra saker också så behöver jag bara ringa eller gå ner till henne så går vi ut och går eller sitter inne och pratar om det.
När vi inte ses så pratar vi via sms eller i telefon.
Tina, om du bara visste hur underbar du är.. och hur mycket det betyder för mig att du finns där.
Älskar dig min underbara vän! <3

Nu är det klart, inte själva projektarbetet.. men jag och Jennifer vet vad vi ska göra och har bestämt att vi ska utföra det tillsamman. Ska bli sjukt kul faktiskt, eftersom det är nåt som intresserar båda.
Kan förklara och visa mer sen, eller aa.. ni kommer få se de ändå eftersom det har med nätet och hemsidor att göra,
samt medicin, eftersom vi pluggar natur - medicinsk inriktning. Och man ska helst göra något som har med de programmet man går att göra.
Vi är helt insatta i det vi ska göra och kommer med ideér hela tiden. Kommer bli spännande att se om det går att genomföra så pass bra som vi vill ha det. Vi förväntar oss ett riktigt bra och stilrent resultat, även fast vi vet att det kanske inte alltid blir så som man vill och tror att det ska bli. Men vi gör vårt bästa och ser vart det leder.
Trodde först att det skulle bli jobbigt och svårt att komma på vad man skulle göra som projekt, men när jag och Jennifer började fundera på vad vi skulle göra så kom hon med den ideén och de lät riktigt bra så vi kör på det :).

Vi får se hur det går, kommer säkert bli mycket arbete och slit men de är värt det om man sedan får ett bra resultat som man blir nöjd med.

Peace out

Känns som jag är bortglömd. Inte av alla, men de flesta.
Jag och min familj var i Lördags med om en hemsk bilkrock som kunde ha slutat riktigt illa, men alla överlevde som tur var.
Tänkte berätta lite mer ingående hur de gick till, så ni förstår allvaret. För de känns inte som nån har gjort de.

Jag, min mamma och min bror hade varit och firat min mormor som fyllt 70 ute hos min moster på Muskö, som ligger i Nynäshamns Kommun.
När vi åkte därifrån så kom vi in i en kurva. Min bror som körde såg att vi fick möte och skulle styra upp bilen mer till höger sidan då bromsarna låser sig och vi åker rakt in i den mötande bilen. Det blev en kraftig frontal krock som chockade alla. Jag satt fram brevid min bror och mamma satt bak. Alla hade säkerhetsbälte på sig, som räddade våra liv.
Direkt efter krocken ville jag bara ut ur bilen men min dörr hade fastnat. Så jag sparkade upp dörren i panik och sprang ut.
Ett gäng killar kom springandes från bilen bakom den vi krockade med och en av dom sprang fram till mig och satte mig ner vid vägkanten. Han höll om mig och tröstade mig eftersom jag var i sånt chocktillstånd, jag gjorde inget annat än att skaka. Mamma var helt förkrossad och i likadant chocktillstånd som mig.
Min bror stod bara tyst och såg förskräckt ut, även han i chocktillstånd. Men vem skulle inte det efter den krocken. Ingen trodde att vi skulle överleva så bra som vi gjorde.
Killarna som va där ringde ambulans eftersom både mamma och jag klagade på att vi hade ont, hon efter bältet och jag i mitt bröstben (benet som sitter mitt i bröstkorgen och håller upp revbenen).
Jag ringde min kusin som också varit och firat mormor. Han, min mosters man och min andra kusins kille skyndade sig till oss och sprang fram till oss.
Sen helt plötsligt var det fler där, några som var vänner till min moster och deras familj tydligen. Killarna som hjälpte oss från början hade rört sig lite åt sidan eftersom de andra hjälpte oss. Efter ett kort tag kom en ambulanshelikopter, en brandbil, en polisbil och en ambulans. De pratade med oss och ställde frågor, vi beskrev hur de gick till och våra smärtor. De ansåg att mamma och jag skulle ha nackkrage eftersom vi hade så pass ont. Sen sa de att vi skulle få flyga helikopter in till Sös.
Först fick min bror åka iväg i ambulansbilen. Sen beställde dom en till helikopter så jag och mamma skulle åka i varsin. Först flög mamma iväg i den första, kort tid senare kom den andra som jag skulle åka i. De löft över mig till en bår med en slags madrass som de släpper ut luften ur så den blir som slimmad runt en.
De rulla in mig i helikoptern och flög till Sös. Och tro mig, de va inte så jävla häftigt att flyga helikopter när man har nackkrage och bara kan stirra upp i taket, såg nåra moln som mest. Sen var jag livrädd efter krocken så kunde inte tänka på så mycket annat än hur de var med min familj och hur de skulle gå.
När vi var framme vid Sös rullade en kille in mig till ett undersökningsrum där de var 4 personer som skulle undersöka mig.
De undersökte min nacke och skulle precis ta bort nackkragen då jag kände att de stack till i en av kotorna, vilket jag påpekade och de satte genast på kragen igen.  De värsta var att de satte kragen snett, så den gjorde ont.
Sen bokade de röntgen för nacken och min axel som jag också hade sjukt ont i. MEN, de bokade aldrig för min bröstkorg, den smärtan som jag klagade på mest.
De rullade ut mig i korridoren där jag fick vänta ett litet tag, sen rullade de ner mig till röntgen. Där de lämnade mig ensam och obevakad i säkert en halv timme. Vilket dom egentligen inte får göra med en som har nackkrage. Jag fick ondare och ondare av nackkragen, vilket jag trodde var något annat. Jag var verkligen livrädd när jag låg där nere ensam. Efter ett tag kom en sköterska ut och skulle hämta in en man som skulle röntgas. Så jag pratade med henne och berättade att jag inte klarade av att vara ensam längre. Så jag fick komma och röntga nacken på direkten, sen när de var klart fick jag vänta en liten stund.
Sen skulle jag röntga axeln, efter de så rullade de ut mig till väntrummet där någon senare skulle hämta mig.
Niklas skulle också röntgas för sin smärta i nyckelbenet så han var där och pratade med mig.
Sen tog de upp mig till akuten igen där jag fick ligga brevid min mamma.
Efter ett litet tag kom Tommy, Empa, Tina och Erika till oss. Empa var helt söndergråten och Tina såg ut att vara i chocktillstånd. Tommy kom fram och gav mig en puss och såg också chockad ut.
Sedan kom en sköterska och rullade in mig på ett rum, där jag skulle vänta på läkaren och beskedet från röntgen. Det var en ny läkare som kom, så han pratade lite med mig och skulle snart komma med beskedet om min nacke. Jag sa att nackkragen gjorde ont så han flyttade försiktigt på den så den satt rätt. Sen berätta jag om smärtan som satt i bröstkorgen och gick ut i ryggen och han sa att jag förmodligen skulle få röntgas igen. Men jag fick klarhet att gå upp ur sängen och gå lite, bara min nacke inte rördes. Så jag gick upp och Tommy stötta mig, så gick vi ner till min mamma, Niklas, Empa, Tina, Linus och Erika (hela gänget samlat typ). Mamma blev utskriven och Niklas också. Mamma har hemska blåmärken efter bältet, även brännmärken på halsen efter bältet.
Sen gick vi tillbaka till mitt rum och läkarn kom och sa att min nacke var okej, så han tog bort nackkragen.
Han bokade en till röntgen och jag sa till mamma och Niklas att de kunde åka hem eftersom de förmodligen skulle ta lång tid. Men Tommy, Empa, Tina och Erika stannade kvar hos mig. Jag röntgades och fick sedan Citodon mot smärtan. Sen var det bara att vänta.
Efter nästan 2 timmar kom läkaren in och berättade att jag hade en spricka i bröstbenet och att de inte var så konstigt att jag hade så pass ont. Så han gav mig en remiss till en sjukgymnast och ett recept på smärtstillande. Och sedan fick jag åka hem.

Olyckan skedde ungefär klockan 16.30, Lördagen den 30 Augusti. Vi kom därifrån strax innan tolv på natten.
Jag kommer aldrig få de där ögonblicket ur mitt huvud. Då precis innan vi krockade och man förstod att de skulle gå åt helvete. Jag trodde verkligen inte att vi skulle överleva.
Jag bryter fortfarande ihop då och då när jag tänker tillbaka på det som hände.
Några av mina närmsta vänner hör inte ens av sig och frågar hur det är.. utan jag måste ringa till dom känns det som. Känner mig inte speciellt betydelsefull när det är så. Ingen verkar fatta hur smärtsamt det är att ha varit med om en sådan sak som vi varit med om och hur ont det gör att ha en spricka i bröstbenet. De säger till och med att en spricka oftast gör ondare än om det skulle vara brutet. Jag vaknar flera ggr per natt pga av smärtan och minnena från olyckan.
Om detta skulle ha hänt er, hur skulle ni då känna?
Jag trodde att jag skulle förlora min familj, att allt skulle gå åt helvete.
Detta fick mig att inse hur mycket jag uppskattar mitt liv och allt runt om kring mig.
Jag, er vän, var väldigt nära på att dö.. vad fick de er att inse?