HYPNOTIIC - Between heaven and earth

Fan, har börjat få ont i bröstbenet mer och mer nu.
Ett tag slutade smärtan helt och hållet och jag trodde att det hade läkt.
Sen för ett tag sen kom det ibland, men nu kommer det flera ggr om dagen.

Ska kolla upp det där när jag kommit hem, ifall smärtan inte försvinner medan jag är borta.
Jag hoppas på det, för jag orkar seriöst inte sitta i timmar och vänta på röntgen igen.

Mår fortfarande rätt dåligt över det som hände, bilderna vägrar försvinna.
Och sitter jag i en bil är jag så rädd att jag skakar, samt att i varje kurva känns det som om hjärtat vill hoppa ur bröstkorgen. Har nog aldrig varit så rädd som jag var ögonblicket precis innan det smällde. Eller då på sjukhuset, när dom lämnade mig ensam.

När bilderna på bilen kom fick jag en chock, var det verkligen pappas bil på bilden? För det såg verkligen inte ut som det.
Jag tänkte aldrig på att smällen tog på min sida av bilen, så jag förstod inte riktigt varför alla sa att just jag hade änglavakt.
  
När t.o.m ens egen pappa har gråten i halsen och säger det, började jag faktiskt undra.
Men, min älskade familj och jag lever. Och jag kunde verkligen inte haft mer tur med en sån underbar familj och vänkrets som jag har.

Men, nu har jag en hel del pluggande framför mig idag som ska tas igen.
Peace out

Fick se bilderna på bilen idag.. blev i chocktillstånd igen. Kände inte igen bilen överhuvudtaget.
Kolla själv skillnaden mellan en "hel" Nissan Sunny Kombi och den vi krockade med:

 

Bilen till vänster är en exakt kopia av den vi åkte med. Den till höger är så vår bil ser ut efter krocken.
Kan inte fatta att jag satt där smällen tog, och mår så pass "bra" som jag gör.. i förhållande till vad som kunde ha hänt.
Änglavakt, som min pappa sa till mig att jag hade.
Stackars pappa, han är helt förstörd efter ha sett bilen.. Han kan fortfarande inte fatta att vi har klarat oss så pass bra som vi gjort. Inte jag heller.. när jag titta på bilderna så sa jag hela tiden: De här kan inte va vår bil.. de kan inte ha smällt så pass mycket. Sen kom tårarna. Mest tårar av lättnad tror jag.. att verkligen få veta att vi klarat oss så sjukt jävla bra mot vad det kunde ha varit.
När jag pratade med pappa efter att han hade tittat på bilen så lät han helt förstörd och i chocktillstånd. När vi pratat ett tag så frågade han.. "Vem satt brevid Niklas?" och jag svarade att det var jag. Han blev helt tyst och sa efter ett litet tag: "Du har änglavakt". Då brast det för mig.. jag försökte verkligen hålla mig från att gråta.. men det gick inte. Det var första gången jag pratade med honom sedan olyckan.
Sen frågade han om jag visste hur snabbt vi körde och jag sa: Nä, allt gick så himla snabbt.. hann inte tänka på hastigheten, men samtidigt hinner man tänka så mycket precis innan det smäller.
Han: Hann du tänka?
Jag: Aa..
Han: Vad tänkte du då?
Jag: Att jag aldrig skulle få se min familj igen.
Han: mm (lät jätte ledsen, tror faktiskt han började gråta).

Jag har en väldigt speciellt relation till min pappa, tror mycket att det är att vi är så lika i beteendet. Har fått mitt utseende från hans sida av släkten (och temperament). Vilket även gör att vi kan ryka ihop ganska duktigt och därmed kommer jag inte övningsköra med honom, kom vi båda överens om.. haha.
Pappa har sagt till mamma att han är i behov av att prata om olyckan hela tiden, efter att han sett bilen. Han skiter fullständigt i att bilen rök, bara vi överlevde och klarade oss utan större skador.

Här är ett par andra bilder på bilen:
 
(Observera att kjolpaketet INTE hamnade i bilen, utan att de tog upp de från vägen och la i de där och tog bort framrutan!)
Bilderna är svart-vita eftersom pappa skrivit ut dom från en bekants dator.

Igår när jag kom hem hade jag så jävla ont i bröstbenet, smärtan gick ut i ryggen och gjorde verkligen så sjukt ont. Och så var det ända fram till jag skulle lägga mig. Har vaknat flera ggr i natt av smärtan, inga värktabletter hjälper heller. Så blev ingen skola för mig idag eftersom jag har så pass ont. Inte bra att anstränga sig då.

Peace out!

Känns som jag är bortglömd. Inte av alla, men de flesta.
Jag och min familj var i Lördags med om en hemsk bilkrock som kunde ha slutat riktigt illa, men alla överlevde som tur var.
Tänkte berätta lite mer ingående hur de gick till, så ni förstår allvaret. För de känns inte som nån har gjort de.

Jag, min mamma och min bror hade varit och firat min mormor som fyllt 70 ute hos min moster på Muskö, som ligger i Nynäshamns Kommun.
När vi åkte därifrån så kom vi in i en kurva. Min bror som körde såg att vi fick möte och skulle styra upp bilen mer till höger sidan då bromsarna låser sig och vi åker rakt in i den mötande bilen. Det blev en kraftig frontal krock som chockade alla. Jag satt fram brevid min bror och mamma satt bak. Alla hade säkerhetsbälte på sig, som räddade våra liv.
Direkt efter krocken ville jag bara ut ur bilen men min dörr hade fastnat. Så jag sparkade upp dörren i panik och sprang ut.
Ett gäng killar kom springandes från bilen bakom den vi krockade med och en av dom sprang fram till mig och satte mig ner vid vägkanten. Han höll om mig och tröstade mig eftersom jag var i sånt chocktillstånd, jag gjorde inget annat än att skaka. Mamma var helt förkrossad och i likadant chocktillstånd som mig.
Min bror stod bara tyst och såg förskräckt ut, även han i chocktillstånd. Men vem skulle inte det efter den krocken. Ingen trodde att vi skulle överleva så bra som vi gjorde.
Killarna som va där ringde ambulans eftersom både mamma och jag klagade på att vi hade ont, hon efter bältet och jag i mitt bröstben (benet som sitter mitt i bröstkorgen och håller upp revbenen).
Jag ringde min kusin som också varit och firat mormor. Han, min mosters man och min andra kusins kille skyndade sig till oss och sprang fram till oss.
Sen helt plötsligt var det fler där, några som var vänner till min moster och deras familj tydligen. Killarna som hjälpte oss från början hade rört sig lite åt sidan eftersom de andra hjälpte oss. Efter ett kort tag kom en ambulanshelikopter, en brandbil, en polisbil och en ambulans. De pratade med oss och ställde frågor, vi beskrev hur de gick till och våra smärtor. De ansåg att mamma och jag skulle ha nackkrage eftersom vi hade så pass ont. Sen sa de att vi skulle få flyga helikopter in till Sös.
Först fick min bror åka iväg i ambulansbilen. Sen beställde dom en till helikopter så jag och mamma skulle åka i varsin. Först flög mamma iväg i den första, kort tid senare kom den andra som jag skulle åka i. De löft över mig till en bår med en slags madrass som de släpper ut luften ur så den blir som slimmad runt en.
De rulla in mig i helikoptern och flög till Sös. Och tro mig, de va inte så jävla häftigt att flyga helikopter när man har nackkrage och bara kan stirra upp i taket, såg nåra moln som mest. Sen var jag livrädd efter krocken så kunde inte tänka på så mycket annat än hur de var med min familj och hur de skulle gå.
När vi var framme vid Sös rullade en kille in mig till ett undersökningsrum där de var 4 personer som skulle undersöka mig.
De undersökte min nacke och skulle precis ta bort nackkragen då jag kände att de stack till i en av kotorna, vilket jag påpekade och de satte genast på kragen igen.  De värsta var att de satte kragen snett, så den gjorde ont.
Sen bokade de röntgen för nacken och min axel som jag också hade sjukt ont i. MEN, de bokade aldrig för min bröstkorg, den smärtan som jag klagade på mest.
De rullade ut mig i korridoren där jag fick vänta ett litet tag, sen rullade de ner mig till röntgen. Där de lämnade mig ensam och obevakad i säkert en halv timme. Vilket dom egentligen inte får göra med en som har nackkrage. Jag fick ondare och ondare av nackkragen, vilket jag trodde var något annat. Jag var verkligen livrädd när jag låg där nere ensam. Efter ett tag kom en sköterska ut och skulle hämta in en man som skulle röntgas. Så jag pratade med henne och berättade att jag inte klarade av att vara ensam längre. Så jag fick komma och röntga nacken på direkten, sen när de var klart fick jag vänta en liten stund.
Sen skulle jag röntga axeln, efter de så rullade de ut mig till väntrummet där någon senare skulle hämta mig.
Niklas skulle också röntgas för sin smärta i nyckelbenet så han var där och pratade med mig.
Sen tog de upp mig till akuten igen där jag fick ligga brevid min mamma.
Efter ett litet tag kom Tommy, Empa, Tina och Erika till oss. Empa var helt söndergråten och Tina såg ut att vara i chocktillstånd. Tommy kom fram och gav mig en puss och såg också chockad ut.
Sedan kom en sköterska och rullade in mig på ett rum, där jag skulle vänta på läkaren och beskedet från röntgen. Det var en ny läkare som kom, så han pratade lite med mig och skulle snart komma med beskedet om min nacke. Jag sa att nackkragen gjorde ont så han flyttade försiktigt på den så den satt rätt. Sen berätta jag om smärtan som satt i bröstkorgen och gick ut i ryggen och han sa att jag förmodligen skulle få röntgas igen. Men jag fick klarhet att gå upp ur sängen och gå lite, bara min nacke inte rördes. Så jag gick upp och Tommy stötta mig, så gick vi ner till min mamma, Niklas, Empa, Tina, Linus och Erika (hela gänget samlat typ). Mamma blev utskriven och Niklas också. Mamma har hemska blåmärken efter bältet, även brännmärken på halsen efter bältet.
Sen gick vi tillbaka till mitt rum och läkarn kom och sa att min nacke var okej, så han tog bort nackkragen.
Han bokade en till röntgen och jag sa till mamma och Niklas att de kunde åka hem eftersom de förmodligen skulle ta lång tid. Men Tommy, Empa, Tina och Erika stannade kvar hos mig. Jag röntgades och fick sedan Citodon mot smärtan. Sen var det bara att vänta.
Efter nästan 2 timmar kom läkaren in och berättade att jag hade en spricka i bröstbenet och att de inte var så konstigt att jag hade så pass ont. Så han gav mig en remiss till en sjukgymnast och ett recept på smärtstillande. Och sedan fick jag åka hem.

Olyckan skedde ungefär klockan 16.30, Lördagen den 30 Augusti. Vi kom därifrån strax innan tolv på natten.
Jag kommer aldrig få de där ögonblicket ur mitt huvud. Då precis innan vi krockade och man förstod att de skulle gå åt helvete. Jag trodde verkligen inte att vi skulle överleva.
Jag bryter fortfarande ihop då och då när jag tänker tillbaka på det som hände.
Några av mina närmsta vänner hör inte ens av sig och frågar hur det är.. utan jag måste ringa till dom känns det som. Känner mig inte speciellt betydelsefull när det är så. Ingen verkar fatta hur smärtsamt det är att ha varit med om en sådan sak som vi varit med om och hur ont det gör att ha en spricka i bröstbenet. De säger till och med att en spricka oftast gör ondare än om det skulle vara brutet. Jag vaknar flera ggr per natt pga av smärtan och minnena från olyckan.
Om detta skulle ha hänt er, hur skulle ni då känna?
Jag trodde att jag skulle förlora min familj, att allt skulle gå åt helvete.
Detta fick mig att inse hur mycket jag uppskattar mitt liv och allt runt om kring mig.
Jag, er vän, var väldigt nära på att dö.. vad fick de er att inse?